tantfunderingar.se

Ja jisses… jag gick några år i förtida pension, men det känns som att jag aldrig haft så mycket att göra varenda dag 😀 Haha… inte klokt ju! Det gamla jobbet blev tråkigt så jag sa upp mig till slut, tänkte att om jag får det långtråkigt så kan jag säkert hitta ett extra jobb med någon dags jobb i veckan. Och drn blev det så att jag inte hann vara ledig mer än någon månad förrän det dök upp ett sånt extrajobb! Så snabbt att jag knappt hann tänka! Och det känns jättebra och kul! Bara det att nu har det växt och blivit flera dagar i veckan och dessutom ska jag få renoverat i min lägenhet och kan inte bo där under tiden! Så nu är det väldigt mycket runt omkring och det känns lite jobbigt! Pust! Men som skönt är så har jag vänner omkring mig . 😀 Särskilt en väninna! K, Utan henne hade väl inget hänt… hon har verkligen funnits där i hela renoveringen och dessutom en kär vän att prata med i andra lägen! Ja, de nära vännerna får man verkligen vara rädd om!

Ja, sen fortsätter utredningen om ADHD, suck, vilken tid det tar… många olika läkare som ska lämna sina bedömningar… men det är ju igång iaf. Man får svara på en massa frågor, bli intervjuad av olika personer, men det är väl bra kan jag tänka… Förhoppningsvis går det ju framåt iaf. men min psykolog är ganska övertygad, plus att jag liksom står ”på två ben”… och det andra benet är min osäkra självkänsla som kommer från och pga uppfostran och situationer i barndomen. Tänk ändå så svårt det är att lära om… Men jag vet ju att det går, fast i olika situationer tvivlar jag… I min ålder? Går det verkligen att ”göra om mig”? J du… det blir spännande att se…

Och nu har jag ju, som sagt, träffad en ny man. Hur skal det gå nu då? Kanske jag kommer märka på mig själv att jag har förändrats? Att jag kan ta olika situationer som uppstår lite lugnare? Kan jag? Åhhhh…. jag vill ju det! Jag vill ju ha ett fungerande förhållande med en man som jag kommer bra överens med, som jag kan ha kul med och som känns jämlik och jag inte behöver bli någon annan än mig själv. Där jag kan känna mig stark i förhållandet och växa som människa, inte bli mindre… Kan det verkligen bli så? Jag tvivlar… men känner ändå en lite gnutta hopp och förväntan. Jag vill så gärna ”höra hop” med någon… Det är ju en underbar känsla! Tänk att kunna göra långa promenader tillsammans med den man älskar, gå på konserter, fika ihop, älska, kramas, prata om världsliga saker eller bara lite strunt… Haha… futtiga småsaker är jätteviktigt! Jag vill!

OK… Nu ska jag jobba mot detta målet och försöka ta hand om mig själv. Och även bry mig och ta väl hand om mina nära och kära förstås. Men jag måste själv må bra först, för att kunna bry mig om andra… Så är det nog… Kanske därför jag ofta känt att jag är ”en sämre människa”? För jag har ofta tänkt på att ”alla andra” bryr sig och hjälper andra, men det gör liksom inte jag… Inte lika mycket i alla fall… Men jag tror att jag tänker att min hjälp är inget värd. Eftersom min person inte är så mycket värd, så är ju inte någon hjälp från mig heller värd något. Så förklarar psykologen det, och det ligger väl något i det…

Hoppas och ser framåt nu! 😀

Trevlig dag!

Sån fin sommar det blev! Så mycket som har hänt… Och det bara fortsätter 🙂

Idag ska jag på fortsatt ”utredning” om ADHD… Jag tvekar om det, men läkarna verkar lite överens faktiskt… ska dit idag igen och sen får vi se …

Men annars har livet varit gott åt mig igen. Träffat en ny kärlek. Han bor inte i stan så det blir ju inte jätteofta vi kan ses, men jättemysigt är det!

Nej, jag har visst ingen inspiration idag för att skriva… ska snart iväg, kanske därför?

Jag får återkomma en annan dag. Ha det så fint där ute! 😀

Fy vad jobbigt!Datorn sa bara Pang och så slocknade allt! Men nu har jag fått det fixat och den fungerar igen! Hurra!

Ja, annars händer väl inte så himla mycket här nu… Jobbar ngn dag i veckan, försöker ut och promenera eller jogga. För varmt för att gå till gymmet tycker jag. Eller… tja… egentligen är det väl inte det, men det är så skönt ute så jag vill inte stänga in mig på gymmet, även om det kanske skulle ge lite mer i motionssyfte…

Ja, sen har jag haft en knasig typ som kontaktat mig via Instagram… En amerikan som påstod sig älska mig över allt annat på jorden och inte ville något hellre än att flytta hit och köpa hus och ditten o datten!… Suck… Jag messade lite med honom först men insåg sen att … Jisses! Såna tokerier! Och sen har jag hört nu från flera håll, att det finns ganska många såna här ”personer”, om det nu är personer, eller om det är ”troll”…? Jag vet faktiskt inte. Något mystiskt är det ju men jag fattade aldrig riktigt vad han ville faktiskt? Usch ja… mycket konstigt där ute!

Annars börjar det kännas ganska ensamt nu vissa dagar. Alla dagar är lika på ngt sätt. Träffar kompisar ibland och då är det ju kul. Men andra dagar händer ingenting… tv, radio, sy ngt på symaskinen, virka lite, se på Netflix, läsa en bok… Fan så tråkigt det kan vara… Det skulle vara roligare med en livskamrat! Men, han måste ju passa mig också! Var hittar man honom och finns han över huvud taget? … Det är frågan?

Jisses…! Åhhhh,som jag mår idag. Jag är helt uträknad! Ont i hela kroppen, armar, axlar, rygg…. Jisses. Sån pärs den där Självförsvarskursen var! Så tuff! Hårt jobb, massor av styrkeutfall. Min kropp kändes villig, men väldigt otränad… jag förstod ju att jag skulle få träningsvärk, men oj…! Inte sovit mycket inatt. Inte kunnat ligga i vanlig sovställning. Varit vaken och stirrat i taken, försökt vända mig och hitta en skön sovställning, försökte även i soffan, sen tillbaka till sängen. Haha…! Vilken natt. Och inte mycket bättre idag. Ätit frukost och fått i mig tre koppar kaffe. Trött. Ok. Jo, kursen var fullt ös från första stund. Sju timmar inkl. en timmes lunchrast. Vi började med att jogga runt i lokalen och värma upp. Skönt det. Men efter den uppvärmningen kände jag mig ganska slut för första gången den dagen. Det skulle bli många suckar och eftertankar den dagen. Men också mycket skratt ihop med de andra kvinnorna på kursen. Vi var ca 25 st. Jättekul och jättejobbigt! Men också väldigt lärorikt! Oj, vad vi fick lära oss. Självförsvar för kvinnor. Jo du… Kom an nu bara den som törs! Nu vet jag hur jag kan eliminera dig eller åtminstone få dig ur spel och sen lämna dig där. Skönt! Vi fick testa massor av olika grepp på varandra. Hela dagen! En del saker, som att sparka och och slå med handen, var jätteskönt att göra och kändes befriande på nåt sätt. Men sen när instruktören sa, att nu skulle vi alla sprita våra händer väldigt grundligt och noga, ja, då undrade jag vad nu då? Vad ska vi lära oss nu? Jo, nu var det attack mot ögonens tur. Ohhhhhh….. fy tusan vilken obehaglig känsla, att peta och sticka i en annan persons öga. Att rikta sitt försvar till den andres ögon. Jag blev väldigt illa till mods och kände nästan för att lämna och åka hem! Och många av de andra tjejerna kände likadant. Fy vad jobbigt! Men instruktören hade sagt i början av dagen, att vissa saker skulle säkert bli jobbigast mentalt, och inte fysiskt. Han hade helt rätt. Det här var jobbigt! Ush… Men hur det nu var så la vi oss på golvet och började övningarna. Och efter ett tag så var det inte så läskigt som jag hade tänkt. Det blev på ett annat sätt. Och det gick jättebra. Så nu har jag prövat på det också. Ja, jisses. Vilken dag! Men, som sagt, natten har varit jättejobbig. Ont överallt. Hittar ingen sovställning. Nu har det blivit förmiddag och jag har i alla fall kunna få i mig frukost. Det är jättefint väder ute, men jag lär inte kunna ta ett steg ute. Jag blir nog sittandes här med Netflix och Wordfeud… Och jag som tänkte innan, att på söndag ska jag fullfölja och ta mig ut och jogga! Haha… Inte!

Annars är det nu en typisk svensk sommar i år. Inte hektiskt varmt, utan molnigt soligt, störtregn, lite åska, lite kyligt, lite svalt och samtidigt väldigt vackert! Som sagt, en gammaldags, hederlig svensk sommar. Tack för det! Nu kan jag andas.

Tjingeling!

Idag ska jag iväg på en självförsvarskurs för kvinnor! 🙂 Det har jag velat gjort i åratal, men det har inte blivit av. Men idag är det dags. Kul! Det är polis och såna som håller kurserna så det blir spännande. Kan jag lära mig nåt? Men framför allt, kan jag utöva det själv sen? Om det skulle behövas… För det mesta så tror jag bara att jag vill känna mig trygg, att jag kan försvara mig om nåt skulle hända. Jag minns när jag var yngre och bodde singel i förorten, tunnelbana eller pendeltåg hem och långa stigar/vägar att gå för att nå hemmet. Kanske genom en park eller liten skog… Fy tusan så jobbigt det kunde vara ibland. Det hände aldrig något allvarligt, men visst fanns det saker som kunde spela med min fantasi… Och jag blev förföljd några gånger också, fast jag kunde alltid ”fixa till det”. Jag fick såna sprayflaskor med tårgas av en kompis. Han hade fått det med sig hem från lumpen eller nåt… Jag gick med den här flaskan i handen, pekfingret på avtryckaren, hela vägen hem från tunnelbanan!… Tur att det aldrig kom någon ”ful gubbe”! Vad hade väl kunnat hända då!? Jisses! Jag hade kunnat ställa till det riktigt ordentligt.. för mig själv också. Det är ju olagligt… Men inte brydde jag mig om det då! Rädde sig den som kan….

Ojdå, nu måste jag göra mig i ordning för att åka iväg… Tjingeling!

Ibland blir jag lite funderad… Så olika det verkligen är….

Igår var jag hos en kompis och vi promenerade någon timme och hade som mål att äta lunch på ett ställe hon kände till. Det var ett härligt och soligt väder, blåste ganska bra, men skönt promenadväder. Vi gick längs vattnet hela vägen. Under vägens gång slog det mig igen, som ofta när jag hälsar på ”ute hos henne”. Jisses vilka stora hus folk bor i här! De är som mindre herrgårdshus allihop. Och stora tomter. Men inga människor ute. Dom är väl på jobbet? Men? Varför ska en familj ha ett så stort hus och stor tomt? Det är ju inte klokt egentligen. Vi har enorm bostadsbrist i Stockholm, och kanske i hela landet? Hur mycket pengar har folk? Min väninna berättade t.ex. om ett hus som var helt nybyggt nu, men att det från början var till salu med det hus som då fanns där. Åtskilliga miljoner kostade det. Men den som köpte det, rev hela alltet och idag står alltså ett helt nytt hus där i stället. Stort som en mindre herrgård, nästan mitt i stan. I Stockholm. Inte kokt….. Hur mycket pengar har folk? Och varför?

… Jag har alltid tyckt att man ska jobba och göra rätt för sig. Jag har jobbat sen jag gick ut grundskolan. Jag har oftast röstat på ett borgerligt parti och gör det fortfarande. Men jisses!… När man ser det här och tänker lite vidare. Så himla orättvis det är ibland. För det är ju visserligen så, att många föds in i pengarna, men många har också haft lite tur och råkat hamna i områden som gått bra, råkat få ett jobb inom ”rätta” sektorn, råkat utbilda sig inom ”rätta” sektorn, medan andra hamnat inom den motsatta som inte är lika bra betalt osv. Jag själv har väl klarat mig hyfsat, men jag vill inte se det där. Husen, tomterna, deras sjötomter… Stora fina båtar mm. Jag vill inte vara avundsjuk, men visst är det underligt hur olika vi har det, vi människor. Och går vi utanför Sverige, ja… jisses! Då är det ju många gånger jag som blir avundad! Så bra som jag har det i jämförelse med många, många andra. Krig och förtryck. Och alla kvinnor med sina sjalar… Uhhhhh….. Nej, tacka vet jag mitt eget liv! 😀 Tänk så himla enormt bra jag har det! Gör nästan vad jag vill, kan säga vad jag vill och gå vart som helst jag vill. Är inte beroende av en man som ledsagar mig överallt. Hurra! Haha… Jag lever och har det gott! Ha en fantastisk tisdag! 😀

Nu är det på riktigt! Det känns befriande. Faktiskt. Först kändes det som att jag gjort nåt dumt! Oj, vad hände nu? Det kändes jättetomt och så är jag ensam igen. Men idag, några dagar senare, så känns det skönt. Midsommarhelgen har varit fylld av vänner och squaredance och jag har haft jättekul! Verkligen härligt. Och igår jobbade jag hela dagen. Nytt extrajobb! Jättekul! Och idag är det psykologen igen…! Förra veckan rådde han mig att ta tag i tanken med A… Och idag kan jag ju bekräfta att jag nu gjort det. Gjort slut på riktigt. Skönt. Nu kan jag fokusera på mig själv och komma vidare! Jippi!! Hurra!

Ja, ja… hihi…. nu ska vi inte ta för stora förväntningar i i tankarna…! Litet steg i taget… Annars kommer jag inte framåt. Mycket nytt att tag i nu ju. Saker som jag egentligen vill göra, men sätter upp små hinder för mig själv, så att jag inte kan göra de där sakerna…! Nu hoppas jag få bra verktyg och hjälp från psykologen. En spännande resa framåt. Mitt eget liv! 😀

Tänk om jag kunde våga ge mig iväg till härliga ställen och promenera där i stället för bara här hemma. Fast jag inte har ngn med mig. Tänk om jag skulle kunna gå in i en butik som jag inte känner är för mig pga att jag inte hör hemma där, att butiken bara är för andra, bättre folk… (låter dumt, jag vet… men för mig är det ju så) Tänk om jag kunde sluta äta så mycket bröd, mackor, och i stället ge mig själv den där goda och nyttiga lagade maten. Varför kan jag inte ge mig själv det? Jag lagar grna något om det kommer en vän, men inte om det bara är jag… Dumt det också ju! Jag kan köpa hem och ha i kyl och frys, mycket bra mat, men sen blir det mackor eller yoghurt i alla fall! Dumt…

Nej, som sagt, nu är det väl dags för nästa steg. Gå vidare nu!

Å så dans ikväll igen! Härlig avkoppling!

Ja, nu är det att, men han fortsätter att kontakta mig… Jag vill inte. Inte nu i alla fall. Kanske i en framtid. Men nu har jag äntligen fått påbörja en utredning om mig själv. Spännande men väldigt oväntat…! adhd? Det trodde jag var nåt helt annat..! Fast inget är klart än, så vi får vänta och se. Blir intressant.

Varför är de så svårt att göra ingenting?Jag har varit på gymmet, men inget mer idag. Trist väder ute och ingen lust att gå ut heller. Det är mycket jag skulle vilja göra. Men inget blir gjort… Jag skulle vilja att jag lagar jättegod och nyttig mat till mig själv. Jag skulle vilja att jag köper nytt tyg och lär mig sy lite egna kläder. Jag skulle vilja att jag städar och fixar hemma. Jag skulle vilja att jag gör om i lägenheten. Ut med det gamla och in med nytt och fräscht och lite mer modernt. Jag vill ha lite mer kläder för damer. Kvinnliga kläder. Kjolar och klänningar. Jag skulle vilja våga klä mig i det…. Lära mig mer . Lära nytt. Paddla kanot. Ut och vandra. Cykla. Gå i skogen. Känna friskt luft. Må bra!!!!!!

Jag vill, jag vill, jag vill…. Men varför gör jag det inte?

Hoppas ny psykolog kan hjälpa mig komma framåt nu!

Jag vill leva. Nu. Medan det pågår….

Måndag… Ok, så vad ska jag hitta på idag då? Gymmet. Jo, det gör jag men inget annat inplanerat. Jag har varit med och gått långa promenader och tagit mig ut i naturen. Jättehärligt! Men morgon är en ny dag och vad tusan ska jag göra med alla lediga dagar? Vissa dagar är det ganska jobbigt faktiskt… Mycket tv och Netflix blir det… 🙁 Jag borde ju ta vara på min lediga tid nu, men jag har svårt att njuta ensam… Det blir mycket funderingar. Kring mig själv och hur jag lever mitt liv. Hur jag levt. Och hur jag ska leva… Jag inser mycket om hur jag är, och har varit. Jag skulle gärna förändra mycket hos mig själv. Jag skulle vilja bli mer ödmjuk och vänlig. Kan man ”bli det”? Med hjälp kanske? Jag har ju gått ”i samtal” i omgångar i mitt liv och nu känner jag att det är dags igen! Någon sa till mig att det kanske är värt en slant och att jag sen kanske kan få många år i riktig lycka och kärlek i stället. Åhhhh, det vill jag! Men det jag undrar är om det faktiskt är riktigt möjligt, att en annan människa, utbildad eller inte, kan hjälpa mig till att bli en bättre människa? Är det faktiskt möjligt? Jag vet inte…. Trots flera omgångar i samtalsterapi, så visst, jag har blivit ”bättre” och jag känner att jag förändrats, men jag kommer liksom inte fullt fram. Inte helt. Fy tusan så jobbigt livet är ibland! Så himla mycket man ska klara av, orka med, stå ut med, vända ut och in på sig själv… Allt är jättebra, sen händer något i kroppen, man bara tappar all kontroll, och så säger man något ”surt”, något som man inte skulle sagt när man har kontrollen… Ja, sen är det sagt, och då är det kört! kan inte tas tillbaka… Ja… och så är man där igen. Har sabbat stunden och ramlat ner i hålet igen… Fan vad jobbigt det är! Och även om jag sen tar mig upp ur hålet, för det göra jag ju varje gång, men när jag sen kommer upp, ja, då väntar konsekvenserna… Någon jag har sårat eller gjort mig ovän med. Någon eller några som tycker att jag inte är kul att umgås med, går inte att ha i rum med andra, kan inte lita på att jag kan ”uppföra” mig rumsrent… Suck! Ja…. då är det himla svårt igen. Orkar inte…. Så, ja, jag behöver någon att prata med. Någon som kan hjälpa mig komma underfund med varför jag gör så och sen kan hjälpa mig att förändra det också…! Går det? Finns den möjligheten? Jag vet inte? Jag kan inte riktigt tro på det, men jag är beredd att göra ett försök till nu. Det är värt ett försök!

Ha en fin måndag!