tantfunderingar.se

Nu så, nu är allt bra med mig i alla fall. Allt uppklarat med C och allt är som förut igen. Hurra!

Jaha, och hur blir det med Moderaterna nu då? Undrar vem det blir som efterträder henne? Kommer dom att hinna få ihop sig till en Allians tills nästa höst? Hoppas det, men är det troligt? Men å andra sidan så är ju ”den röda sidan” inte mycket mer att hänga i granen heller… Lite rörigt överallt just nu. I hela världen.

Nej…  inget nytt än. Men jag får vänta. På C. Kanske hon återkommer ngn gång…?

Men annars då? Jodå, det funkar bra med resten, tycker jag. Det tråkigaste är väl börsen just nu. Usch vad trist det är med det. Bara röda siffror. När ska det vända? Det tar nog flera månader. Tror jag. Det är så mycket oro i världen just nu. Och här i Sverige också. Och när ska allt det vända? Det tar nog mer än några månader. Inrikespolitiken är instabil och det varar nog länge. Nästa år är det val, men allvarligt talat, vad finns det för val egentligen? Hur står det till med partierna? Ska vi verkligen ha fortsatt partier? Jag tycker att vi borde blanda om lite och sortera om! Många av våra partier har så låga siffror att de inte längre är giltiga. Blanda om, ta in lite nytt både härifrån och därifrån och blida nya konstellationer. Det som är idag duger inte längre. Allt är för tamt. Ingen vågar sätta ner foten, alla bara väntar. På vad? Det är så mycket och många frågor som känns väntande. Jag tror att ingen vågar sätta ner foten, av rädsla för att ”åka ut”. Det går ju inte. Vi måste bli mer framåt-tänkande och besluten måste komma snabbare. Vi är så snälla och undfallande. Många beslut tar år! Och hänsyn ska tas till både höger och vänster och till den och till dem…. Vi har kanske inte tid att vänta så länge!Världen snurrar fortare och fortare. Vi måste hänga med.

Igår skrev jag ett sms och det känns bra. Jag skrev bara att jag älskar henne och att jag tänker på henne. Hoppas hon har det bra. Jag inser att jag gjort fel, men usch så svårt det är att stå bredvid och se på. Men alla människor ansvarar för sitt eget liv och har rätt att leva det som den själv vill! Ingen annan ska lägga sig i, så varför gör jag det? Varför måste jag alltid kommentera och framföra mina åsikter? Fy tusan, som jag tycker att jag jobbat med mig själv om det här! I åratal. Och jag tycker verkligen att jag har lyckats förbättra mig. Och ändå! Ändå!…. så gör jag det om och om igen…

Jag borde skriva några rader….  Det säger mina vänner till mig. Men vad ska jag skriva? Att jag älskar henne? Att jag tänker på henne? Att jag hopps att hon har det bra? …? Vad ska jag skriva? Och hur tar hon det då, att jag kontaktar henne fast vi sa att vi skulle vänta ”tills semestern och sommaren är slut”? När är sommaren slut? Jag vill inte pusha på, men heller inte vänta så att det går för lång tid och blir för sent… Hur har hon haft det? Vad har hon gjort under sommaren? Hur tänker hon? Vill hon höra av sig nu? Eller känner hon att det är skönt utan kontakt? Jag är ”den vuxne” och borde alltså hjälpa henne… men HUR? Vad är bäst? Fy vad jobbigt…  Jag vet inte hur jag ska göra. Kanske bara skriva Jag älskar dig och tänker på dig… Är det bra? …

Visserligen var jag på en utflykt – till Helsingfors. Vi hade ett par härliga dagar med mycket samtal och fina stunder ( och kärlek förstås!). Men det jag ville säga här är att jag har gjort lite upptäckter med mg själv. Lite utflykter inuti mig själv. Faktiskt. Det var länge sen sist, och jättebra att det händer!

En utflykt var om mina känslor för min väninna Alo. Hon fick läkarbesked om att hon bar på Cancern. Jag blev jätteledsen och kände att det hände massa saker inuti mig. Och jag liksom bad om att hon skulle bli fri från det och det inte skulle vara så farligt… Jag faktiskt liksom bad. Och igår berättade hon att läkarna nu sagt att det nog faktiskt inte var så allvarligt som de först befarat, och jag blev så himla glad och lättad. Och när jag sa till henne, att ”mina böner hjälpte” och skrattade, då svarade hon mig: ”Men då tror du ju ändå på något!” …  Suck…! Va?!  Jag? Näääää  jag tror ju inte på gud eller nåt! Det säger jag ju jämt! Jag tror inte på nån gud och jag tror inte på nåt! Hon bara skrattade och tittade på mig och liksom sa inget. Det behövdes inte. Jag satt där som ett fån och insåg att…. Ja? Vad vad min insikt? Hur kunde jag förklara bort att jag bett? Till vem, eller till vad, bad jag? Jag vet att jag verkligen kände att jag ville att hon skulle vara fri från den sjukdomen. Det var både för hennes, men också egoistiskt för mig själv. För jag tycker ju om henne och är jätteglad och tacksam för vår vänskap! Jag svarade henne sen att Ja, ok, jag måste ju tro på nåt då… Men jag tror inte på nån gud och jag tror inte på någon ”högre makt”. Nej, sa hon, men du tror uppenbart på ”nåt”, och folk kallar det där ”nåt” för olika saker… Suck! säger jag…  Vad svarar jag på sånt? Jag har ju inget svar! Det här måste fortsättas att fundera över! Har jag blivit ”blödig” på äldre dar? Eller vad handlar det här om? Al brukar ju säga att han inte tror på ngn gud, men att han tror ”på nåt”….! Jaha? ok, så det kanske är det jag också gör då…?

Spännande! Jag måste fortsätta fundera! 🙂